Ett spår
För grunden i hur man delar in sin bana har jag valt att börja med ett vanligt enkelt spår. Tänk dig ett av spåren på din närmaste järnvägsstation, med få undantag har det en signal i varje ände, som oftast visar rött – stopp.
På detta spår får det i normalfallet bara befinna sig ett fordon/fordonssätt (“tåg”). Finns det något sådant på spåret får inga andra köra in på det spåret.
För att veta om ett spår är upptaget så används alltså oftast spårledning men just nu är tekniken för övervakningen inte viktig.
I 3D-vy ser spåret ut så här:
I den enklaste formen får spåret nu en enda spårledning. Gränspunkterna är vid resp. signal, och om ett fordon/fordonssätt/tåg befinner sig på spåret ska det detekteras av den använda tekniken. Samtliga typer av fordon som kan befinna sig på spåret måste kunna detekteras1.
Signalerna manövreras av en tågklarerare som endera befinner sig på spåret, eller via fjärrmanövrering (vilket är fallet för MJ-fjärren).
I MJ-fjärren händer följande när ett tåg kommer körande in på spåret:
Om signalen i motsatt ände visar stopp eller om tåget av någon anledning ska stanna på detta spår, så räknas en bromskurva ut för tåget så att det stannar vid den signalen. Tåget börjar sedan bromsa in för att stanna vid signalen.
Hur bra stoppet blir, d.v.s. hur nära signalen det stannar, beror på hur tågets (läs: lokets) egenskaper är kända2.
För att förbättra punkten där tåget stannar kan man använda en s.k. stoppkontakt. Detta är en del av spåret strax framför signalen där tåget åter kan detekteras, och när så sker stoppas tåget efter att ha bromsat in mot den punkten.
Då båda signalerna kan ha en sådan stoppkontakt, betyder det att spåret i sig använder 3 st. detekteringsdelar: En stoppkontakt i varje ände, och en detektering av resten av spåret (mellan stoppkontakterna).
Det är också möjligt att dela upp spåret i ännu fler delar, men eftersom varje del kräver en ingång i en detekteringsenhet (återkopplingsmodul, ofta även s88) vill man gärna använda så få ingångar som möjligt.
Det räcker alltså med en sådan ingång, men stoppkontakterna ger bättre precision. Om spåret bara trafikeras i en riktning, behövs egentligen inte den ena stoppkontakten. Dock kan den vara lämplig att ha om växling ska kunna genomföras på spåret, t.ex. att ett lok ska hämta en kvarlämnad vagn e.d.
För om det står någonting på spåret som ska hämtas, eller man kanske ska koppla till fler vagnar, så måste man kunna detektera när den tillkommande delen kör in på spåret. Och har man då bara en möjlighet till detektering blir detta en omöjlig uppgift! (MJ-fjärren kör i sådant fall inte in på spåret med automatik, utan det måste man då göra manuellt)
Lika illa blir det om det som finns på spåret detekteras av just stoppkontakten i den ände som man avser att köra in ifrån (i det fallet är det en inkörskontakt).
För bästa funktion är alltså (minst) 3 sådana detekteringsdelar att rekommendera, men det finns undantag.
Nästa sida: block.
1 Det är vanligt att vagnar i 2R-systemet normalt sett inte detekteras av den teknik som används.
2 Läs mer under: Kalibrering.